Intervju med bokaktuella Johan Eriksson

I rättvisans tjänst

om människan bakom gärningen och en försvarsadvokats kaffekonsumtion

Intervju och recension av: Fredrik Banke

Foto: Fredrik Hjerling

Försvarsadvokaten Johan Eriksson visar genom 13 klientberättelser att det finns en person med en historia bakom varje gärningsman. Fredrik Banke läser en bok som vidgar förståelsen för den viktiga roll en försvarsadvokat har.

Det är inte sällan jag hör en juriststudent uttrycka något i stil med ”jag förstår inte hur man kan försvara vissa människor”. Det kan exempelvis ske vid nyhetsläsning eller bara allmänt under en diskussion om vilken framtidsväg som lockar efter studietidens slut. Enkelt uttryckt upplever jag att det råder någon sorts gemensam uppfattning bland oss juriststudenter att det kan vara direkt omoraliskt att agera försvarsadvokat åt somliga. Det som främst bekymrar mig beträffande denna inställning är att få tycks förstå den viktiga roll en försvarsadvokat har i upprätthållandet av grundläggande rättsstatliga principer i förhållandet mellan staten och den misstänkte gärningsmannen. Om inte ens juriststudenter kan uppvisa förståelse för anledningarna till att försvarsadvokater antar denna roll åt vissa förbrytare så kan man inte rimligen beskylla allmänheten för den oförståelse som råder för yrket.

Den förmodligen mest kände försvarsadvokaten i Sverige kan hjälpa oss med att få rätsida på problematiken beskriven ovan. Johan Eriksson är aktuell med en bok som tar oss igenom 13 klientberättelser han har varit med om under sin karriär. Variationen i berättelserna är stor och det rör sig om alltifrån högt uppsatta tjänstemän som råkar stoppa ned korvpacket i jackfickan under mathandling till journalister som döms för förberedelse till grov mordbrand. Slutligen finns även ett kapitel som avhandlar Akilov-målet.

Efter att ha läst färdigt boken lyckas jag få till ett samtal med Eriksson via FaceTime. Med varsin kaffekopp i handen avverkar vi en timmes lång diskussion om boken och lite till. Att vi båda dricker kaffe är tämligen passande eftersom ordet ”kaffe” förekommer inte mindre än 45 gånger i boken. Nedan följer några belysande uttalanden av Eriksson från vårt samtal samt egna reflektioner kring boken.

– Alla som känner mig vet att jag dricker kaffe som en galning. Det första jag gör varje morgon på jobbet är att sätta igång kaffebryggaren. Kaffe är en kamrat från tidigt på morgonen och därmed även en del av mitt liv. Det är uppenbart att det betyder någonting och är en del av arbetet att ta en kopp kaffe. Därför måste det vara med. Det är ett sätt för mig att vara.

Boken är nämligen så pass detaljerad beträffande försvarsadvokatens vardag att läsaren får följa med ända in i kaffepausen. I ett stycke kan Eriksson dela med sig av sin förtjusning för maträtten yakiniku för att i ett annat kasta läsaren rakt in i ett häktesförhör. Det finns till och med en sida i boken där Eriksson reflekterar över Stockholms tingsrätts imponerande arkitektoniska stil innan en huvudförhandling. Summa summarum kan det sägas att läsaren får en god insyn i en försvarsadvokats vardag – med allt vad det innebär.

– Min idé var att ge en bredare allmänhet en inblick i något man inte kan söka fram på internet. Nämligen vad som händer bakom stängda dörrar och vad en advokat faktiskt gör. Är man juriststudent och intresserad av det här är det ju roligt för man får en inblick i mitt jobb. Jag tycker att den bild man får av försvarsadvokater på serier och dylikt inte är så realistisk. Vi sitter ju inte i läderfåtöljer och umgås med våra klienter. Det är ju en ganska annorlunda vardag. Mina besök och så på häktet stinker ju skit och miljön är dålig samt nersliten. Så ser vår vardag ut. Där tillbringar vi vår tid.

Ett genomgående tema i boken är hur Eriksson skickligt dekonstruerar sinnebilden av en förbrytare. Genom intima berättelser, som exempelvis hur Akilov bjuder på egenbakade bullar i häktet, lyckas Eriksson framhäva det faktum att människor trots allt är något mer än blott misstänkta gärningsmän. Under läsningen finner jag att ordet gärningsman gradvis nyanseras för mig och inte innehar samma stereotypa konnotation som tidigare. När människan sätts i fokus på det här sättet tonas den fördömande sidan som endast fokuserar på gärningen ned. Den ersätts av en bredare förståelse. Flera gånger tidigare har jag hört Eriksson säga att han inte försvarar brottet utan personen som är misstänkt. Det är först vid läsning av boken som jag på djupet förstår vad han åsyftar.

– Jag skulle vilja att samhället blev lite mer humanistiskt. Att vi tänkte till lite mer. Att vi försökte se människorna bakom. Jag försvarar en människa med allt som följer med dem. Jag försvarar verkligen inte kriminalitet. Jag ser ju hur skadligt det är, hur det skadar människor och förstör deras liv. Det är dock viktigt att ha förståelse för dem det gått dåligt för. Det är mycket man inte kan rå för själv som gör att ens liv inte är så lätt. Alla får inte sina chanser.

Människor misstänka för mord kan fullständigt lysa upp när försvarsadvokaten kommer och småpratar lite över en kopp kaffe eller spelar några rundor Yatzy. Det vardagliga småpratet påvisar ännu starkare att vi alla är mer lika än vi är olika. Kontrasten mellan människan och brottet konsolideras. Betoningen i boken lutar mer mot ”vi” än ”vi och dem”.

– Vi är alla människor i grunden, när du tar bort alla saker runt omkring. Ganska lika värderingar. Gangstrarna som alla i samhället tycker illa om oroar sig också för sina mammor och hur de har det, hur det går för lillebror och lillasyster. På fängelset hjälper exempelvis fångarna sina lillasystrar med läxorna för att de vet att mamma ej har förmåga att göra det. På så sätt är det ingen skillnad.

Att ha förståelse för sina klienter är något som genomsyrar hela Erikssons förhållningssätt och tydligt präglar berättelserna. Flera gånger uttrycks en oro för klienternas väl och ve. Vissa människoöden har även följt Eriksson genom hela karriären och, som han själv uttrycker det, etsat sig fast i hans minne. Det formella yrket blir uppenbart snabbt personligt när misstänkt och advokat möts, hur olika deras respektive liv än må te sig.

– Man tänker på de som man biträder, eller jag gör det i alla fall. För mig är det ett bränsle om jag åtminstone kan vara någon som kämpar för dig. Det känns bra för mig att göra det och det skapar respekt för samhället. Det ville jag beskriva med Akilov. Rättegången slutade ju med att han tackade rätten, åklagaren och polisen för att de betett sig på ett sätt som han aldrig kunde förvänta sig. Han trodde ju att han skulle bli torterad.

Oundvikligen berörs politiskt heta ämnen och Eriksson är inte rädd för att dela med sig av sina tankar kring vilken väg som är den rätta att gå. Han konstaterar bland annat att de misstänkta blir yngre och yngre, att skjutningar tydligt präglar vårt land samt att det finns en negativ spiral som måste brytas. Eriksson är inte en av dem som tror på hårdare straff.

– Om jag i någon liten mening kan bidra till en debatt skulle jag verkligen bli glad. Det enda sättet att göra det är genom att skapa förståelse. Många som har mitt yrke förstår detta. Det krävs en debatt för att vi ska få våra politiker att våga ändra riktning. Just nu tror vi nog att det är lättare att kräva ”hårdare tag” eftersom det är allmänhetens uppfattning. Om du läser min bok är det ett spektrum från människor som har bra jobb till de som inte har något. Alla har sina problem. Var ska de hårda tagen sättas in? Mot ”dem”. Men vilka utgör ”dem” egentligen? Min tanke är att man ska kunna debattera om detta är rätt väg att gå. Det har ju inte gått så bra. Det är ju i sig ganska alarmerande att man har en justitieminister som använder häktning som om det vore en påföljd. Han borde ju veta att utgångspunkten är att man är oskyldig, även om man är häktad, till dess att man är dömd. Om våra politiker är lika dåliga på nationalekonomi som de är på juridik blir man ju jätteorolig.

Enligt Eriksson har vi alltså fortfarande en bit kvar att gå som samhälle när det kommer till att förstå och förhålla sig till brottslingar på ett humant sätt. Men, vad är det då han egentligen vill se? Borde inte brottslingar få ett rättmätigt straff? Självfallet. I grund och botten verkar det som att det endast är en grundläggande förståelse för orsak och verkan som efterfrågas.

– Vi har en jättelång väg att gå. Om man ser på de mål som jag tar med i boken, skulle längre straff förhindra att några av dessa gärningarna begicks? Knappast. Jag skriver ju om en ung pojke som beväpnar sig eftersom han inte ser någon annan utväg. Då hjälper det ju inte att han ska tro att han får 4 år för vapenbrott eller att han ska häktas. Hans konsekvenser av att samverka med Polisen i form av att dela med sig av information riskerar ju att få honom skjuten och förstöra hans liv. Då inser man att vi måste ändra vår syn på det här. Det är klart att man ska dömas när man begår brott, men vi måste kunna erbjuda något annat. Att unga människor har kriminella som förebilder är ungefär det samma som en jurist som får sitt första jobb på advokatbyrå och känner sig stolt över sin nya kostym eller klocka som de andra advokaterna har. Det finns något sorgligt i det. Att man ska ta en genväg för att se ut och vara på samma sätt. Fast det fungerar ändå inte för att du bor på fel ställe.

Vad jag kommer att ta med mig från denna bok är alltså en insikt om att vi alla i grund och botten är väldigt lika. Vi vill och strävar efter samma saker. Kanske bör jag framöver vara lite mer försiktig med att konstruera ett ”vi” och ”dem” och snarare försöka se människan bakom varje stereotyp. Jag skulle rekommendera varje juriststudent att få tag på ett eget exemplar av boken. Synnerligen om du märker att du ställer dig själv frågan ”hur kan man försvara en sådan människa?”

För ett mer välmående samhälle – där exempelvis förekomsten av psykisk ohälsa inte skjuter i taket – krävs det att morgondagens jurister och medborgare i allmänhet är rustade med en grundläggande förståelse för orsak och verkan beträffande mänskligt agerande. Det fordras även en förlåtande inställning gentemot de människor med tragiska livsöden som inte har haft det lika lätt som vi har. Jag skulle åtminstone inte känna mig bekväm med att leva i ett samhälle där det ej existerade någon nåd.

– Hjälper det med 100 poliser till eller hårdare tag när en 12-årig flicka av misstag blir skjuten på en bensinmack? Det är inte det som det handlar om. Det är snarare att hitta förklaringen till en massa olika saker. Många olika saker.

Och vips, så är kaffekoppen tom, vårt samtal över, sommaren slut och denna artikel färdigskriven. Även om boken nu är uppstaplad på min dammiga bokhylla och det istället är dags att återigen öppna den familjära lagboken hoppas jag att min paragrafläsning framöver kommer präglas av insikten om människan bakom gärningen.