Lapidus med ny bok och filmatisering

Dystopiskt paradis fångar läsarna: ”Kunnat vara nutid”

Av: Carl Johansson

Då: juriststudent som råkade B:a en tenta i Europarätt, jobbade upp betygen, gjorde notarietjänstgöring på Sollentuna tingsrätt för att sedan jobba med affärsjuridik på Mannheimer Swartling. 

Nu: En av Sveriges mest kända författare som kan ägna sig åt skrivandet på heltid. Han släpper både en serie på Netflix och en ny bok till våren.  

Jens Lapidus är tillbaka med besked i form av en dystopisk samhällsskildring, Paradis City, om ett Sverige med inmurade ”särområden” och en inrikesminister som blir tillfångatagen av en fanatisk frihetsrörelse. Serien är en reboot på publiksuccén Snabba Cash. Dissidenten har intervjuat Jens Lapidus om det nya livet som författare. 

I boken möts man av ett Sverige som är på väg att bli dels mer modernt, dels mer segregerat. De fattigare blir fattigare och de rika rikare. Det är ett dystopiskt Sverige som utspelar sig några år in i framtiden, men som likväl hade kunnat vara nutid. Inrikesministern blir tillfångatagen i en komplott av olika extrema rörelser, som närmast kan liknas stormningen av Kapitolium, under ett publikt tal i Järva på nationaldagen. En byråkratisk polis tolkar lagtext för att få använda sitt vapen. En före detta MMA-fighter som numera mest är i behov av snabba cash och en nästa generationens influenser vid namn Novalife, som stjäl Richard Mille-klockor av män hon träffar på samtidigt som hon gör reklam för allehanda saker till alla hennes miljoner följare. Jens Lapidus nya bok är kanske mer politisk än tidigare böcker, men mycket känns också igen: det går snabbt och Sverige är fortfarande lika smutsigt som tidigare – om inte mer.  

Det märks att Lapidus har haft kul i skrivprocessen men också att han är på väg bort från sin snabba och råa stil i böckerna som följt efter Snabba cash. Något igenkännbart från de tidiga böckerna är det frekventa användandet av kolon blandat med korta meningar vilket finns kvar, men det används inte lika frekvent längre. Han har byggt ett Stockholm några år in i framtiden (ofta med en tydlig ironisk prägel, Alex Schulman är ständig sekreterare i Svenska akademien och Sergels torg har blivit Greta Thunbergs torg).

– Det är ingen science fiction-roman, utan det är en dystopi. Jag har tittat rätt mycket på olika fenomen och samtidstrender som jag ser omkring mig och dragit ut de pilarna käpprätt åt helvete, säger Lapidus.

En central del av boken består i att utanförskapsområdena benämns som “särområden” och de muras in med ”trevnadsdelare”. Personerna innanför dessa behandlas från statens sida annorlunda jämfört med gemene man. Om någon döms för tre brott blir personen en så kallad “särskilt gängrelaterad individ” (i boken benämnd SGI), och riskerar att bli berövad sina rättigheter som medborgare. Inspirationen har Lapidus fått från Danmarks ghettolagstiftning, som ju faktiskt redan är på plats och utnyttjas i allra högsta grad i vårt västra grannland.

-Den [lagen] är ganska rakt av kopierad faktiskt, men vad jag vill säga med det är ju att det här inte är science fiction utan tvärtom, det här bottnar i trender som redan finns i Sverige och Norden idag.

Samtidigt försöker författaren undvika att vara alltför politisk, utan han vill framföra en mer tudelad syn på samhället.  

– Jag försöker alltid värja mig för att peka med hela handen och att berätta för läsaren vad som är bra och dåligt. 

Det är dock svårt att undkomma att den här boken faktiskt är mer politisk: Sverige styrs av en högerregering som infört utanförskapsområden, vilket fungerar extremt dåligt. Folk lever i fattigdom och utan möjlighet till fungerande sjukvård. Samtidigt finns det rikare högernationalistiska samhällen som kan liknas vid gated communities som försöker infiltrera både poliser och politiker.

-Det går ju inte att bortse från det faktum att i och med att jag förlagt [handlingen] några år fram i tiden har jag gjort vissa val, vilket samhälle jag har valt att beskriva, vilket kanske säger något om vilka problemområden jag ser omkring oss i samhället idag, säger Lapidus. Men är samtidigt väldigt noga med att poängtera att det inte är ett debattinlägg, utan en roman.

Angående att inrikesministern för ett framtida borgerligt parti som i början av boken blir kidnappad och bortförd, ständigt förkortas EBH, väldigt likt Ebba Buschs före detta smeknamn EBT är dock inget han vill kännas vid trots många likheter och menar istället att det måste vara slumpen som sagt sitt. 

Jens Lapidus har även en tydlig bild av att medieklimatet inte är särskilt hälsosamt. Han är själv aktiv på Instagram och försöker vara medveten om hur det påverkar både honom själv och hans familj. Lika mycket tid till läsande har han till exempel inte nuförtiden och skyller skämtsamt på sin smartphone. Jens Lapidus funderingar kring detta tar sig också uttryck i den centrala karaktären Novalife, som även hon kämpar för att hänga med i svängarna. 

– Hon är en rolig karaktär och det är mitt sätt att hantera eller beskriva det bisarra sociala medieklimat som jag tycker råder idag där allt bara handlar om att via någon slags förljugen bild av verkligheten sälja på folk massa skräp som de inte behöver.

Han själv är medveten av att det finns ett behov av att förnya sig, men menar också att en bra berättelse alltid kommer vara efterfrågad, obundet av vilken form den tar. Både Youtube och romaner kan fungera. Hans son hade nog sagt emot.

-Om du frågar min son så tycker han att det är väldigt förlegat att vara författare. Läsa sådär långa texter är väl ingen som orkar, skämtar han.

Numera arbetar Jens som författare på heltid. Han har bott tre år på Mallorca för att kunna ägna sig åt skrivandet.

-Märkligt nog är det här den boken som tagit mig längst tid, men det är också den första boken som jag skrivit när jag inte har jobbat som advokat. Så det är lite paradoxalt att när jag haft som mest tid att skriva har det också blivit som mest komplicerat, men det kanske inte heller är helt ovanligt att desto mer man har att göra, ju mer gör man. 

Det verkar alltså inte ens som att Jens Lapidus, som annars kan framstå som någon slags supermänniska som tidigare klarat att arbeta på både byrå och samtidigt givit ut flertalet böcker, blir särskilt effektiv av att bara sitta hemma hela dagarna. Något tröstande kanske, för en student som stirrat in i samma vägg och haft alltför mycket fritid under snart ett år när hela Lund legat nere. 

-Det har tagit mig väldigt lång tid den här boken, det har tagit mig tre år, och under skrivandets gång så har ju många saker hunnit i fatt och sen när jag skrev på så märkte jag, det där är ju gammalt redan.

En tydlig skillnad är också att det är hans första bok som skrivits när han inte varit advokat, vilket han trodde skulle vara befriande men som han kanske också saknat lite under tiden. Han menar att han alltid har fått inspiration av sitt jobb. Det är möjligt att boken också präglats av detta, att inspirationen inte längre kommer från marknivå utan från de svenska löpsedlarna lästa på Mallorca. ”De tenderar ju att vara lite mera dystopiska och alarmistiska än hur verkligheten kanske uppfattas när man bor på plats i ett land”, som han själv uttrycker sig. 

Lapidus har dock inte alltid bott på Mallis och kunnat försörja sig som författare, utan han har också varit juriststudent, precis som de flesta av denna tidnings läsare. Efter en tids resande i Asien och grubblande sökte han in till universitetet. Det han visste var att han ville ha en utbildning som var ett tydligt yrkesval men där han också kunde nyttja sin förmåga att skriva som alltid varit närvarande. Han var en helt vanlig student, räckte inte upp handen på varje föreläsning, men var samtidigt engagerad och kände efter varje område att det var det som han ville hålla på med. Efter att kanske inte pluggat lika hårt i början av programmet började han sen sedan ta tag i sina studier när en framtida notarietjänstgöringsplats och ett yrkesliv inom juridiken började bli målet.

-Jag hade ganska hyfsade betyg men jag hade B i Europarätten, som var en ganska liten tenta i Stockholm i början av programmet, men det var knäckande.

Härefter lade han alltså i en till växel och började jobba extra på affärsjuridisk byrå vid sidan av studierna för att få in en fot i yrkeslivet redan då. Efter utbildningens slut fick han plats på Sollentuna tingsrätt för notarietjänstgöring. Det blev språnget in i yrkeslivet och en början på författarkarriären. 

-Jag kommer från en trygg medelklassbakgrund från Gröndal utanför Stockholm och helt plötsligt sitter jag i tingsrätten och varje dag exponerades jag för tragiska människoöden, brottsplaner, knarkbeskrivningar, polisens protokoll och det där växte i mig. 

Skrivandet blev då både ett sätt att hantera allt som hände på jobbet, men var också en möjlighet eftersom ingen tidigare hade skildrat den här delen av Sverige, vilket senare alltså resulterade i Snabba Cash.  

-Det var inte alls i det här läget planerat att bli en bok utan jag började bara skriva olika episoder och anekdoter och fiktionaliserade saker som jag hade sett i tingsrätten. 

Resten är historia och Lapidus fortsatte alltså att ge ut böcker parallellt med att han började jobba på Mannheimer Swartling och därefter också på försvarsadvokaterna. Paradis City är hans tionde bok, men han har även hunnit syssla med mycket annat under åren. Böckerna har filmatiserats och han har hunnit släppa tv-serier, barnböcker och senast en pedagogisk reportageserie på SVT om rättsstaten och rättssäkerhet, Lex Lapidus. 

Förutom boken så släpper han även ny serie på Netflix till våren, som har det bekanta namnet Snabba Cash. Det är en reboot på den tidigare filmserien men mycket är också sig likt. 

-Det är inte några karaktärer från filmerna eller böckerna med i den serien alls. 

Tematiken och skildringen av Stockholms undre värld står dock fortfarande fast. Serien ska kretsa kring bl.a. den ensamstående mamma Leya (spelad av Evin Ahmad) som försöker lyckas på startupscenen, men där den undre världen fortfarande är närvarande även om den förändrats sen sist. 

Intervjun lider mot sitt slut men våren och det kommande året verkar vara fullt av möjligheter. Inte bara för Jens Lapidus, utan även för de som följt de tidigare böckerna och filmerna, eller för den som behöver slappna av på kvällarna med en spännande dystopi efter en dag fylld med tung kurslitteratur, eller om man bara vill avsluta dagen i soffan med den senaste serien på Netflix. 

– Jag tror att människor som tyckte om Snabba Cash-filmen eller böckerna kommer känna igen sig i sättet att berätta. 

Framöver så är det återhämtning som gäller, men före det så ska boken lanseras och börja säljas i butiker runtom i landet. Han vågar inte svara på om det kommer en uppföljare till boken, även om slutet möjligen öppnar upp för en ny bokserie med många möjligheter. 

-Jag kommer ta några månader då jag fyller på energin och läser mycket själv, kanske tittar på tv-serier och funderar och strukturerar i huvudet vad nästa grej kommer att handla om och sen kommer jag kunna svara på den frågan, säger Lapidus slugt.